Det här händer mig

Ibland kan jag bara inte förstå hur jag hamnade här.

Jag går med Frans till BVC och får information om hur jag bäst barnsäkrar hemmet. Jag hämtar Cleo på förskolan och hon ropar ”mamma” och studsar av lycka. Jag läser samma babblarebok 1000 gånger för att det är den som barnen älskar. Jag bygger kojor i vardagsrummet och låtsas att jag sover för då kiknar Cleo av skratt. Jag skriker av frustration när Cleo inte vill sätta sig till middagsbordet och när Frans tror att det är morgon klockan 3,45.. får ångest och kramar dem hårt och länge. Jag inreder lekrum, barnsovrum och lägger alldeles för mycket pengar på ett par vantar. Cleo säger ”kom mamma” och viftar med handen på sitt lilla sätt och jag vill ibland bara sitta kvar och mysa i soffan, suckar och ojar mig. Jag skolar in och gråter när jag lämnar, för det känns som en del av mig lämnas kvar på förskolan. Jag tvättar deras små kroppar och huvuden rena, så det bubblar, och leker ubåt med Cleo i badet. Jag torkar deras tårar, jag drar dem i pulka, och i vagn genom meterhög snö, och när vi kommer fram till parken så säger Cleo ”vill hem!”. Jag byter 18 blöjor per dag. Jag får sån puls när förskolan ringer och tänker att Cleo blöder, eller är död. Jag vill gärna att de ska gå och lägga sig snabbt men så fort de somnat så saknar jag dem. Jag nattar, jag velar och jag älskar.

Jag är alltså antagligen som precis vilken mamma som helst. Och det är nog det som känns så otroligt främmande.

Det fanns ju en tid när jag var tvungen att kliva av tunnelbanan när det var en barnvagn som klev på. Det brände under ögonlocken och jag klev hellre av än att visa hela världen min sorg.

Så ni kan ju förstå hur otroligt det känns ibland, i ordets rätta bemärkelse. Helt o-troligt.

Men det här händer verkligen mig. Och under de jobbiga nätterna med Frans och under trots-bråken med Cleo så måste jag påminna mig om det. Gång på gång på gång.

Det här händer mig. Jag är mamma. Allt jag någonsin velat bli.

Wow.

Surrogatresan slut

Tänk att ni började i en konstig soffa, barn. Eller som sprutorna i en kyl, beroende på hur man menar. Ni som läst denna blogg förstår vad jag menar.

För igår 22/12 fick vi den finaste av julklappar. Jag blev juridisk mamma till Frans då adoptionen gick igenom i Södertörns tingsrätt. Våra surrogatresor är nu över.

Det finns dagar som precis idag, då jag skulle göra allt för att få en dag för mig själv. Det finns det nog för alla mammor. Frans har sovit dåligt flera dygn och just idag bestämde sig Cleo för att sova 20 minuter på sin dagsvila istället för sina vanliga 2 timmar. Och ja, precis, båda barnen är hemma för att vi har förkylning här. Alla är snoriga & hostiga. Vilket också gjort att vi flyttat fram julafton några dagar. Så jag har tagit hand om båda medan Navid jobbat och idag har jag inte haft tålamodet för det. Det finns dagar som idag.

Men det finns också dagar, som igår när jag ligger i min säng några dagar innan jul och tänker att hur i helskotta hamnade jag här. I precis det liv jag längtade efter så mycket för bara ett par år sen. Med två barn, två helt fantastiska barn. Jag lade Frans bredvid mig vid 4 imorse. Cleo gillade aldrig att sova bredvid oss, men Frans älskar det. Så han låg där i mitten, mellan oss, och snurrade på nappen och kollade upp i taket. Sen på mig. Med sina djupblå ögon. Smack smack med nappen, med blicken rakt in i mitt inre, in i min barnlängtan, in i 17åriga jag som aldrig skulle bli mamma. ”Här är jag mamma” kunde jag läsa mellan raderna. Sen somnade vi, tätt ihop, andetag för andetag.

Två ljus blev ni. En Cleo, en Frans. Ni var en längtande mig i en soffa och konstigt nog några sprutor i en kyl som jag till slut, för er skull, vågade ta. Det bästa jag någonsin vågat, det bästa jag gjort.

Nu är jag er mamma, på alla sätt man kan bli mamma – och jag är så evigt tacksam till de som burit er, Elena & Sasha. Jag skulle gjort det om jag kunnat, men jag kunde inte och detta var det näst bästa.

Cleo & Frans – jag älskar er.

Nu är surrogatresan slut. Gånger 2. Tack för att ni läst ❤

Familjerätten inför närståendeadoption

Hej mina kära,

Nu var det ett tag sen. Och det är helt enkelt för att det inte hänt så mycket på surrogatresefronten. Men nu så!

Igår hade vi ett videomöte med Familjerätten här i Hägersten/Liljeholmen. Tingsrätten vill ha ett utlåtande från dem vad gäller min närståendeadoption. Likadant som i förra processen med Cleo.

De gick utefter ett formulär i stort sett som de behövde följa. Den svåraste frågan var egentligen ”Motivera varför du bör adoptera Frans”. Jag menar, vad svarar man på den frågan i denna sits?

Han är mitt genetiska barn. Jag har tagit hand om honom sen han var en timme gammal. Han är helt planerad av mig & Navid. Det finns ingen annan än mig & Navid som vill eller kan eller ska vara hans vårdnadshavare.. ja något sådant svarade jag.

Idag var Navid och hämtade utlåtandet från dem för att läsa igenom innan de skickar till familjerätten. Det var ett fint utlåtande där de inte såg några som helst skäl till att jag inte skulle bli Frans vårdnadshavare.

Så nu är det inskickat till tingsrätten. Efter det brukar det gå fort med att få domen gjord.

Vilken känsla det kommer vara. Att jag är Frans mamma, ja det har jag ju alltid varit, till och med när han låg i magen, men liksom att hela resan är slut. Båda resorna. Båda barnen är mina & Navids. Bara våra, även enligt svensk lag.

Vilken känsla. Snart snart snart.

I övrigt gick jag på mammaledighet idag. Nu byter vi plats jag & Navid. Jag har jobbat sen han föddes. Till och med på sjukhuset, samma dag han föddes, fanns jag tillgänglig för jobbet och svarade på Mail. Men nu ska verkligen Frans få sin mammatid. Det ska han verkligen. Det är han värd. Och det är jag värd, att bara få spendera tid varje dag med min fantastiska son. Jag har längtat. Även om jag älskar mitt jobb och älskar att få vara en del i att par blir familjer. Så måste jag nu rå om min egen för ett tag. Min älskade familj, mina vackra barn – som jag älskar er ❤️

Ensam vårdnad

7 augusti gick ensam vårdnad igenom för Navid.

Frans var då 2 månader, 2 veckor och 4 dagar gammal.

Eftersom Navid redan hade vårdnad genom gemensam vårdnad med SM så spelar det inte så väldigt stor roll men det bästa är väl att jag nu är igång att närståendeadoptera.

Jag måste verkligen skriva någon liten lista här sen med hur lång tid alla steg tog för båda barnen efter födsel, för det är så sjukt hur man glömmer fort. När gick adoptionen igenom för Cleo? Hur gammal var hon? Minns inte. Tur att jag ändå har bloggen, den hjälper mig att minnas.

Cleo har börjat gå! Äntligen! Jag var så orolig att hon inte skulle gå till förskolestarten som är nästa vecka.. eller till 18-månaders kontrollen på BVC för då måste man tydligen gå hos sjukgymnast osv. Men för ett par veckor sen trillade poletten ner och nu typ springer hon fram här hemma. Hon tog sina första steg redan i april, men sen var det som att hon glömde eller inte ville (krypa gick ju så mycket fortare!) så hon har liksom inte velat. Och vi har inte försökte pressa henne heller, utan tänkt att det kommer när det kommer. Nu går hon! Vi har ett barn som går. Och som ska börja på förskola. Hon föddes ju nyss, vad hände?

Frans är så otroligt lugn. Typiskt andrabarn antar jag. Han liksom finner sig i de flesta situationer. Skrikande storasyster, flängande föräldrar, han sitter lugnt i sin babysitter eller ligger i sitt babygym och gör inte mycket väsen av sig 9/10 gånger. Dock när han verkligen vill något – då får man veta det. Det är som att han förstått att här gäller det att skrika för fulla muggar om man ska få en syl i vädret om man är hungrig eller trött. Men han har börjat skratta; ett gurglande kluckande skratt som liksom känns ända ner i mammahjärtat.

Jag är för övrigt mammaledig nu tre veckor. Precis haft min första vecka, och vilken perfekt vecka sen. 28 grader och sol hela veckan.

Vi har också precis bestämt att det är jag som tar inskolningen nästa vecka. Jag är minst blödig, Navid skulle bli FÖR blödig när det gäller Cleo. Ska bli så himla spännande – jag tror Cleo kommer att älska det. Förskolan ligger också bara 70 meter från dörren eller nåt så känns riktigt bra.

Hoppas ni haft en fin sommar!

Farmor 💙
Mormor 💙

Hejdå embryot

Väldigt konstig känsla att säga hejdå till sitt kvarvarande embryo. Men det har vi nu gjort.. vi hade ett kvar i frysen hos kliniken i Kiev, men valde nu att skriva på papper att låta dem kassera det.

Jag trodde faktiskt inte det skulle kännas, jag menar, vi har ju vår familj nu helt komplett och precis som det ska vara. Men när vi våren 2018 fick tre embryon som gick igenom embryo-screeningen så trodde vi ju liksom att vi i alla fall skulle använda alla tre för två barn. Okej, jag trodde väl, pessimistisk som jag är, att vi skulle behöva MINST alla tre för att ens få ett barn.

Men så satte de in ett – och det blev Cleo.

Och så satte de in ett till – och det blev Frans.

På första försöket båda två, alltså, vem har sådan tur?

Så nu har vi våra två barn som vi alltid velat ha. Familjen är som vi knappt vågat drömma om. Sådan otrolig tur att båda fungerade på första försöket – med mina egna ägg dessutom. Vi är otroligt tacksamma.

Nu var det dags att bestämma oss kring det sista embryot. Och skulle det vart fem, eller kanske åtta kvar, ja då skulle det nog inte kännas på samma sätt. Men nu, när det är ett kvar – en tjej – så kan man ju inte sluta fundera på hur hon skulle vara. Vem är du? Även fast det bara är några celler, så jag vet att jag är knasig. Men ni som följt mig i bloggen vet ju att jag kände extremt mycket för mina barn, trots att de bara var hormonsprutor i en kyl för två år sen. Så det kanske inte är så konstigt att jag känner som jag gör. Lite vemod, lite frågande.

Men jag & Navid är fullt överens om att Cleo och Frans är allt vi någonsin kommer älska och någonsin kommer mäkta med i vårt liv. Särskilt kanske efter denna Coronavår, den har tagit hårt på oss. Vi skulle aldrig (!) orka gå igenom något likande igen. Ändå känns det så.. konstigt.. att skriva på ett sådant papper. Så definitivt.

Hejdå embryo. Vi undrar såklart vem du skulle bli, men vet du, det var helt enkelt inte meningen. Jag tände två ljus i kyrkan, trots att jag inte ens är religiös, efter att jag fått veta att jag aldrig skulle kunna bära barn – där när jag var 17 år. Två ljus. Det är vad jag fått nu. Det är de jag behöver lägga allt fokus på, all kärlek och allt jag har och lite till. Du var helt enkelt inte meningen.

Hemma (för längesen)

Kom på att jag inte ens skrivit att vi är hemma. 17 juni åkte vi hem. Då det inte gick några direktflyg så körde vi Belavia till Minsk och sen Belavia igen från Minsk till Stockholm. Minsk, Belarus, har ju på gott och ont liksom ignorerat pandemin så deras flighter har gått som vanligt.

Cirkus Diehl kallade vi oss. Riktig cirkus, två föräldrar med två små barn mitt i coronan som skulle packa och ta oss från Kiev till Stockholm.

Den 22 juni åkte vi till Skatteverket för att lämna in allt inför folkbokföring.

9 juli blev han folkbokförd och vi skickade då dagarna efter in papper för gemensam vårdnad mellan Navid och SM Sasha som vi fortfarande väntar besked ifrån. Vid vårdnad får vi föräldradagar.

Fick också i veckan veta att min moderskapsstämning inte gick igenom. Hade verkligen hoppats på att få slippa närståendeadoptera, utan vara mamma på exakt samma sätt som Navid blir pappa. Men tack vare Sveriges extremt förlegade lagar kan jag absolut inte vara mamma om jag inte fött mitt barn. Trots att jag alltså med DNA bevis bevisat att jag är genetisk mamma, och trots att vår surrogatmamma avskrivit sig allt som har med moderskapet att göra. Jag och vår jurist blev rätt bittra.. men jag rekommenderar ändå alla framåt att fortsätta skicka in såna här stämningar vid surrogatarrangemang. Det är ju bara så man kan få till en förändring. Ju fler vi blir desto bättre.

Så nu väntar vi på ensam vårdnad för Navid och därefter kan jag ansöka om närståendeadoption.

För övrigt ska Cleo börja förskola i augusti? När blev hon så stor? Förstår inte alls. Fått introduktionsbrev och allt från förskolan, och det börjar kännas på riktigt nu.

Frans mår bra, han har redan fått en rätt okej dygnsrytm. Från att Cleo sover vid 19,30 så sover han också och vaknar bara upp för mat under natten.

Det är otroligt tufft med två barn, två pseduotvillingar till och med, det ska jag inte sticka under stol med. Det finns dagar man bara vill checka ut från livet, checka in på spa och sova och rå om sig själv och sova mer än tre timmar. Ja, absolut. Men det finns också stunder när jag tänker att wow. Vi fixade det. Jag har den familj jag alltid velat ha. Jag bor där jag vill bo. Jag har det jobb jag är typ ämnad för. Vi är en helt vanlig familj som bråkar, skrattar, sover på soffan, borstar tänderna under protester, läser sagor och leker. 17-åriga jag hade inte vågat hoppats på det. I de svåra stunderna försöker jag knacka mig själv på axeln och påminna mig om det.

Ville bara titta in och säga att vi lever och mår bra, i alla fall. Tack för att ni läser ❤

Första tiden

Okej det kommer inte bli mycket blogg framåt, det känner jag. Har exakt 0% tid. Jobbar och tar hand om barn – det är livet nu.

Men lovade ju ändå att berätta hur vi tog oss ut ur sjukhuset. För att få skrivas ut behövde vi födelsebevis. Förra året gick vi via kliniken som äger förlossningssjukhuset så därför kunde de skicka oss att hämta födelsebevis typ på en gång eftersom de visste vilka vi var. Denna gång behövdes DNA-prov bli färdigt först.

DNA provet blev klart väldigt tidigt, tror det var den 22a (Frans föddes den 20e).

Då började kampen mot klockan. Registry Office som skulle utfärda födelsebevis skulle ha stängt söndag-måndag. Så vi var tvungna att få allting att klaffa senast lördag 23/5. Kliniken jobbar på som sjutton åt oss. Vi SKA ut på lördagen.

Till saken hör att Leleka kostar runt 4000 kr varje natt. Så 3 eller 6 nätter gör rätt stor skillnad. Dessutom saknade jag Cleo så otroligt. Och Navid hade inte ens fått se Frans ännu.

Lördagen blev kaos. Koordinatorn fastnade i trafiken på väg till registry Office så hon hamnade mitt i när de hade lunchstängt vid 13. De stängde 16. De bad oss vara redo från 14.

Sen messade hon och sa att nej tyvärr, det finns inte en chans säger dem att de ska ha det klart på en timme.

Jag ringer min kontakt i Ukraina (superanonym) som hjälpte oss med landningstillståndet. Han börjar jobba på saken.

Strax efter 15 skriver kliniken: kom hit! Så jag bokstavligen hoppar in i en Uber, lämnar Frans åt sköterskorna på sjukhuset. Tror jag är från pyjamas till ubern på under sju minuter. Samtidigt jobbar Navid på att få en taxi som har bilbarnstol åt cleo.

Jag kommer dit och möts av två otroligt stressade koordinatorer. ”Var är navid??” Han är på väg.

Vill inte ens veta hur de lyckades men Navid och Cleo kommer in på parkeringen fem i fyra. Navid lämnar Cleo åt taxichauffören (som vi känner lite) och koordinatorn och SPRINGER in till mig för att signera pappren. Det var typ den kaosigaste dagen i mitt liv. Men vi gjorde det! Vi får födelsebeviset!!

Så då var det bara att åka hela familjen, med taxichauffören, till Leleka, jag går in och hämtar Frans och vi skrivs ut. Så förenas vi, alla fyra för första gången, i Lelekas reception. Men en superstressad taxichaufför utanför som bara vill ta oss hem så han får lördagskvällen ledig. Så det blir en kort ”hej här är din son” sejour med Navid. Receptionisterna tittar gulligt på oss när vi håller fram Cleo och Frans mot varandra, så de får hälsa.

Sen åker vi ”hem”. Och här är vi nu. I vår kievlägenhet i väntan på faderskapsdomen så att Frans kan få ett pass.

Frans har rätt ont i magen.. det har varit lite jobbigt de senaste dygnen. Han skriker mycket. Vi är inte så vana, för Cleo skrek nästan aldrig. På sin höjd någon timme någon enstaka kväll. Frans skriker nästan all vaken tid och spänner sig och har sig.

Igår började vi, efter lite tips, med Minisemp-droppar. Jag hade faktiskt med mig det från Sverige. Tur som sjutton för (ta i trä) sen imorse har han varit en annan bebis. Visst har han skrikit lite och visst har han ålat runt lite i magknip, men otroligt (!) mycket mindre. Snälla säg att det håller i sig…

Det var det – nu väntar vi helt enkelt på att få åka hem! Drömmen vore att hinna med ett evakueringsplan som går till Stockholm den 11 juni.. men är skeptisk. Håll tummarna för oss!

Frans 2020-05-20 kl 10,54

Så var han här. Lillfrallan. Lillebror.

Det hände ingenting den 19 maj när vattnet gick på morgonen. Vi gick hemma oroligt och väntade, men nej. På kvällen fick vi veta att inga värkar hade startat så läkaren trodde inte det skulle hända något under natten.

Den 20 maj vaknade jag vid 4,30 tiden på morgonen av ett samtal från en av våra koordinatorer på kliniken, Oksana. Hon berättade att Sasha nu hade rätt täta värkar och att det började bli dags. Jag fick själv välja om jag skulle åka in på en gång eller om jag ville vänta till nästa undersökning av en läkare, för att se hur nära det var. Jag valde (konstigt nog för att vara jag faktiskt) att stanna hemma ett tag till. Jag minns så väl från Cleo att även OM han föds så går det någon timme eller två innan barnet kommer till en, så därför kände jag mig trygg med att jag skulle hinna dit innan han gjort alla kontroller de gör efter födseln.

Det går någon halvtimme och sen ringer hon igen och berättar att hon har täta värkar fortfarande men att hon inte är så öppen. Därför får hon något som jag tror hette pessary som skulle göra att hon öppnade sig lite fortare. Vi ringer varann lite fler gånger men 05:22 ringer hon igen och då bestämmer jag mig för att åka in.

Så jag säger hejdå till Cleo (som vaknat av mitt packande) och Navid och hoppar in i en Uber. Som för övrigt är den trevligaste chaufför jag någonsin åkt med så något som annars kanske skulle vart en väldigt nervkittlande resa helt ensam blir supertrevlig för han pratar väldigt bra engelska och har mycket intressanta historier. Och, något som är ovanligt här i Ukraina, han låter mig ha HELT tyst i bilen utan rasande technomusik som är det vanligaste bland chaufförer här 🙂

Jag möter Oksana utanför Leleka och vi går in. Där möts vi av en vakt som säger att det är två födslar på gång och ingen läkare är ledig just nu så därför kan vi inte få komma till rummet utan måste vänta i receptionen. Så det gör vi. Jag berättar privatflygshistorien för henne och vi småpratar lite om Ukraina och Sverige.

Sen får vi komma upp till det som ska bli mitt rum för de kommande dagarna, och wow vilken deja vu känsla. Det här är ju exakt samma sjukhus och exakt samma typ av rum som när vi var här med Cleo. Det enda som är annorlunda är att jag är otroligt lugn denna gång och att Oksana är med istället för Navid.

Jag får lite uppdateringar av Oksana då och då som i sin tur får sina uppdateringar av Sasha. Men så blir det rätt tyst och vi förstår att hon nu inte kan uppdatera längre, så vi väntar.

Plötsligt hör vi barnskrik från våningen ovanför. Jag förstår direkt att det måste vara Frans. Overklig känsla.

Så får vi efter någon halvtimme en uppdatering från Sasha igen att han är född, tillsammans med en liten film på henne där hon berättar att det varit jobbigt men att han är född nu. 3300 gram, hade hon hört. Vet nu också att han var 53 cm lång. Hon försöker också att zooma in ett undersökningsbord längre bort där man ser hans ben sparka. Så himla fint gjort av henne!

Oksana försvinner iväg från rummet och kommer snart tillbaka med ett litet provrör. Det är som jag förstår det lite blod från navelsträngen som de ska använda för deras DNA-prov.

Sen går det inte så lång tid innan en läkare rullar in honom hos oss. Läkaren pratar bra engelska så Oksana säger att hon ska lämna oss ifred eftersom hon inte behöver tolka. Så hon springer iväg.

Jag har ringt upp Navid på FaceTime och också riggat en GoPro-kamera.

Han rullas i alla fall in inlindad i ett täcke så jag ser honom knappt. Läkaren frågar om jag vill ligga hud mot hud direkt, som är bra för honom. Absolut, säger jag och tar av mig och lägger mig på sängen och läkaren lägger honom på mitt bröst. Så vid det här laget har jag inte ens hunnit se hur han ser ut, men det är väl det mest normala för de som får barn på vanligt vis antar jag 🙂

Allt känns mycket lugnare än med Cleo, känslorna snurrar men inte på samma sätt. Är mer lugn helt enkelt och tar in mer. Rätt skönt!

Läkaren säger att han mår bra och att Sasha mår bra, att han föddes 10,54, och sen försvinner hon också.

Sen är jag ensam med Frans i tre dygn. En riktig bebisbubbla! Vi bara myser, sover och äter. Ibland Facetajmar vi med Navid & Cleo eller folk hemma i Sverige.

Efter första natten (tror jag det var) så vaknar jag klockan 6 av att de rullar iväg honom på lite tester. Strax därefter vaknar jag av att han är bredvid mig i sängen igen men att han låter jättekonstigt. Jag sätter mig snabbt upp och ser att han ligger på rygg och har mjölk i munnen och typ försöker andas i panik.

Jag har nog aldrig haft sådan panik, jag rycker upp honom över min axel i chock och trycker på knappen för att få in en sköterska. Han andas, och hostar. Sköterskan kommer in och ser mig stå på knä i sängen med honom över axeln och jag börjar gråta och vet inte vad jag säger. Hon säger att hon kallar på läkaren. Så kommer läkaren och jag gråter i chock fortfarande, men han är helt sig själv igen. Läkaren undersöker honom och lugnar mig med att allt är bra. ”Blev han blå?” Frågar hon. ”Nej bara röd” svarar jag. Och det är tydligen ett gott tecken.

Hon tar ett sockerprov som visar att allt är bra och hon säger att jag och sköterskorna alltid ska lägga honom på sidan när han sover. Det gör vi än idag, inte vågat lägga honom på rygg igen efter den incidenten! Usch!

Men han är helt frisk på alla prover och han får också BCG-vaccin, K-vitamin och vaccin mot Hepatit B. PKU-provet är bra.

Hur vi kom ut ur sjukhuset är en helt annan historia, och vill inte att detta ska bli för långt så lämnar det till nästa gång!

Brev från sponsorn

Helt glömt att lägga in detta här. Vi fick ett brev (via privatjetsbolaget) från vår anonyma sponsor som betalade för planet. Det var så fint att jag började gråta när jag läste upp det för Navid. Världen är full av fina människor, jag har sån tro på mänskligheten nu.


”Tack för Ert brev. Vi blev djupt rörda och gläds oerhört åt er kommande glädje! Håller tummarna!

I livet är det ju så att vi alla ibland behöver hjälp – och vi har alla fått hjälp på vägen. Alla. Utan undantag. 

Ibland är den förväntad och ibland lite så överraskande. Detta är djupt mänsligt – bland det som definierar oss som människor. 

Vi får och vi ger hjälp. Lika naturligt som att vi föds. Särskilt om vi alla gör lite mer än vad vi tänkt så kommer världen bli lite bättre för oss alla.

Vi berördes djupt när vi hörde om Er förestående katastrof … att inte få vara ”där”. Vi gör alla vad vi kan – och vi kunde. 

Inget speciellt – men ett privilegium att kunna räcka ut en hand. Men det lilla privilegiumet har vi egentligen alla.

Så … ”pay it forward”.

Kram! ”